Deras son fick feberkramper och ­slutade andas. Ambulansen skulle komma snarast möjligt – men ­dröjde över en timme.

Dagen hade varit som vanligt, men på kvällen blev ­Jerry och Cecilia Emanuelssons son Leo, två år, febrig och somnade i sin pappas famn i soffan. Efter en stund blev han plötsligt okontaktbar, ögonen rullade bakåt och han slutade andas.

– Jag trodde att han dog där i min famn. Han blev alldeles blå om läpparna och bara försvann, säger Jerry.

Familjen ringde direkt 112 och fick besked att en ambulans var på väg så fort som möjligt. När Jerry lade på luren var det med uppmaningen att ringa direkt om läget förvärrades ytterligare.

– Då trodde man kanske att det skulle ta en kvart eller så, men ambulansen dröjde, säger Cecilia.

Sakta, sakta började Leo komma tillbaka. Han fick tillbaka färgen och andades igen, om än väldigt ansträngt och oroligt. Efter en timme hade ambulansen fortfarande inte dykt upp, men anfallet var då över och Leo hade somnat om igen.